som krämpor hade, skulle söka läkare och ingalunda källorna, ty det är ju intet annat än vidskepligt afguderi.[1]
Vid riksdagen i Västerås år 1527 och mötet i Örebro år 1529 hade flera påfviska ceremonier utmönstrats, men som många svenskar ännu hängde fast vid de påfviska inrättningarna, kunde ej alla på en gång afskaffas. Sålunda behöllos tills vidare vigvattnet, invigningen af palmer, m. m. Och hvad Guds namns åkallande vid matvigningar beträffade, så skulle man icke tänka, att sådana ting därigenom gjordes bättre, utan skedde det till vår förbättring, på det vi dem ej måtte missbruka.[2] Ehuru påskägg ej direkt här omnämnas, är det likväl troligt, att välsignandet af dem äfven inbegreps i ordet matvigningar. Någon senare förordning om, att dylika matvigningar skulle upphöra, tyckes emellertid icke finnas; det troligaste är väl, att de hörde till de ceremonier, som »med tiden (dock utan någon förargelse och buller) i stillhet kunde afläggas». Vid mötet i Uppsala år 1593, hvarvid för öfrigt ytterligare hvarjehanda påfvedömets kvarlefvor afskaffades, ålades prästerskapet att rådslå om bästa sättet för utrotandet af den påfviska surdegen.[3] I Danmark ägde välsignelse af mat rum ännu år 1566, denna ceremoni afskaffades dock snart därefter. I Tyskland förbjöds i en kyrkoförordning af år 1543 det sedvanliga invigandet och välsignandet af aska till askonsdagen, palmer till palmsöndagen, ägg till påskdagen o. s. v. »Ty dylikt är afgudiskt och stridande mot Guds ord och tjänar mera till vidskepelse än till ett gudfruktigt lefverne.»[4]
Flera af de kristna festerna sammanfalla till sin tidpunkt med de hedniska. Enligt en allmänt utbredd åsikt firades den fornnordiska vårbloten eller vårofferhögtiden omkring den 14 april — hvilken dag ännu bär namn af den första sommardagen — eller ungefär vid samma tidpunkt som vårdagjämningen, och som bekant inträffar ju den kristna påsken första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, d. v. s. tiden mellan den 22 mars och den 25 april. Det
