av vilda bärs tillägnande å annans skog eller mark, vore skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordägaren, men att en dylik skadeersättningsskyldighet ej torde inträda i andra fall än då jordägaren genom utfärdande av förbud mot bärplockning å hans mark upphävt den presumtion om samtycke därtill, som eljest enligt den svenska rättsuppfattningen torde få anses föreligga. Vid sådant förhållande kunde utskottet ej förneka, att en jordägare, som å sin mark hade vilda bär växande i större mängd, kunde lida förlust därigenom, att andra tillägnade sig desamma, utan att lagstiftningen gåve honom något effektivt skydd mot det ingrepp i hans rätt, som ägde rum. Ty skadeersättningsskyldigheten vore, med hänsyn därtill att bärplockning å annans mark huvudsakligen idkades av barn och personer i ytterst svag ekonomisk ställning, i de flesta fall utan värde. Men utskottet kunde likväl ej tillstyrka motionärens förslag. Visserligen förekomme fall, då jordägaren borde anses hava ett beaktansvärt intresse av att själv ensam tillgodogöra sig de vilda bären å sin mark, men sådana fall hörde helt visst till undantagen. Inom vårt land med dess stora utsträckning och dess vidlyftiga utmarker vore tvärtom förhållandet i regeln det, att tillgodogörandet av de vilda bären i skog och mark icke för jordägaren hade någon nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen däremot kunde dylik bärplockning utgöra en avsevärd inkomstkälla. Att nu genom införande av straffbestämmelser stadga ett allmänt förbud mot att plocka vilda bär å annans mark skulle därför kännbart drabba den fattiga befolkningen, som därigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehövlig inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordägareintresse genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt skulle därjämte det ifrågasatta förbudet kunna medföra en beaktansvärd förlust, i ty att de vilda bären skulle därefter å de flesta ställen antingen alldeles icke eller åtminstone i väsentligt mindre utsträckning än nu skedde tillvaratagas. – Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna.
Vid 1908 års riksdag väcktes två motioner i ämnet. Den ena var av huvudsakligen samma innehåll som den motion, för vilken nyss redogjorts, ehuru det ifrågasattes, att lagändringen skulle avse allenast södra och mellersta delarna av riket. I den andra motionen framhölls den stora betydelse lingonplockningen hade särskilt för de personer i svag ekonomisk ställning, vilka börjat småbruk å s. k. egna hem. För småbrukaren, som ville tillgodogöra sig de å lägenhetens skog växande, värdefulla bären men ofta häri hindrades av främmande personer, vilka toge bären redan innan de mognat, framstode det som en oegentlighet,
