att han ej åtnjöte skydd för lingonskörden men däremot för vissa andra i 24 kap. strafflagen angivna naturprodukter av ringa värde. Motionären hemställde därför, att i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhållas om föranstaltande av utredning på vad sätt, i vilket omfång och på vilka villkor en lag till skydd för skörden av lingon och andra skogsbär kunde åvägabringas.
Lagutskottet yttrade nu (i utlåtande nr 5) i fråga om innehållet av gällande rätt, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt utbredd, att jordägarens rätt icke i och för sig uteslöte annan från att å hans skog och mark tillgodogöra sig vilda bär, ehuru visserligen den, som å annans mark plockade bär, måste iakttaga all möjlig hänsyn till ägarens intressen och bleve ansvarig för all den skada, som han vid bärplockningen kunde tillfoga ägaren. Men själva förlusten av bären berättigade ej ägaren till skadeersättning. Att jordägarens skyddande mot andras bärplockning å hans mark skulle vara av särskild vikt för innehavare av s. k. egna hem, kunde utskottet icke erkänna, då det säkerligen endast vore i undantagsfall, som till dessa hörde så stora områden, att bärplockning å desamma kunde hava något inflytande på ägarens ekonomi. Ett förbud att plocka vilda bär å annans mark skulle däremot i många fall synnerligen kännbart drabba just dessa egnahemsinnehavare. Utskottet avstyrkte därför motionerna, vilka ock av riksdagen avslogos.
Lagberedningen, som år 1909 avlämnade tredje och sista delen av sitt förslag till ny jordabalk, har däri jämväl ägnat uppmärksamhet åt frågan om jordägarens rätt till vilda bär och svamp. 1 kap. i beredningens förslag, som handlar om fast egendom och närmast motsvarar lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra, innehåller i 5 § följande bestämmelse: »Vilt växande bär och svamp äge en var taga å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård, ej heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd därifrån av trehundra meter.» I anslutning till denna bestämmelse skulle enligt lagberedningens förslag till 24 kap. 3 § strafflagen fogas ett tillägg, varigenom överträdelse av nämnda förbud belades med bötesansvar.
I motiven till det föreslagna stadgandet yttrar lagberedningen bland annat: »Den rättsliga makt jordäganderätten innebär sträcker sig icke till ett ovillkorligt, endast av ägarens vilja begränsat herradöme över dess föremål. Given som den är av rättsordningen, är denna makt underkastad den begränsning rättsordningen kräver. En sådan begränsning i friheten att disponera över landets jord kräves av hänsyn till
