gården. Huru stort detta område bör tilltagas, är naturligtvis vanskligt att bestämma. Beredningen har ansett ett avstånd av 300 meter från det ovillkorligt fridlysta området kunna vara lämpligt. Där gården är så belägen, att detta mått kan i alla riktningar fullt uttagas, skulle ett område av omkring 27 hektar kunna sålunda förbehållas jordägaren. I de flesta fall torde därigenom vara beredd möjlighet för småbrukare och andra innehavare av mindre lägenheter, för vilka det kan vara av särskild betydelse att skydda bärskörden å egen mark, att bereda sig sådant skydd. Finnas å fastigheten torp eller andra särskilda lägenheter, bör för en var av dessa förbud kunna meddelas av den, som där företräder jordägaren. Ju tätare en trakt är bebyggd, desto mindre omfattande bliva sålunda de områden, som överlämnas åt den fria bärplockningen. Bestämmelsen kommer på detta sätt att naturligt anpassa sig efter förhållandena i olika delar av landet.
Ehuru det ligger i sakens natur, att rätten till bärplockning å annans mark icke medför rätt att därvid opåtalt göra skada, har det synts lämpligt att erinra därom i detta sammanhang. Till skydd mot skada å skogsplantor eller andra ömtåligare växter lärer det icke vara jordägaren betaget att av exekutiv myndighet utverka förbud mot beträdande av visst område.
Vad sålunda anförts gäller närmast de vilda bären. Då i senare tid insamlandet av ätlig svamp erhållit en viss betydelse och vad som sagts om bären väsentligen äger tillämpning jämväl i fråga om dessa naturalster, hava båda underkastats samma lagbestämmelse. I fråga om vilda blommor och örter har det däremot icke funnits nödigt att genom uttryckligt lagbud hävda friheten att plocka dem eller att däri från synpunkten av jordägarens rätt göra någon som helst inskränkning.
Av de i denna paragraf givna bestämmelser lärer otvetydigt följa, att ett obehörigt tillägnande av vilda bär eller svamp medför skyldighet att ersätta jordägaren den förlust han därigenom lidit. Då emellertid denna ersättningsskyldighet i de flesta fall skulle bliva betydelselös, har beredningen ansett ett effektivt skydd för den jordägaren i förevarande hänseende förbehållna rätt böra beredas genom att i 24 kap. 3 § strafflagen stadga bötesansvar för obehörigt ingrepp i denna rätt.»
Angående den utländska lagstiftningens ståndpunkt i fråga om rätten till bärplockning yttrar beredningen:
»I främmande rätt saknas i allmänhet lagbud i ämnet, och lärer därför få antagas, att jämväl de vilda bären äro föremål för jordägarens uteslutande rätt. Undantag bilda Finland, Norge och Schweiz.
I Finland synes råda den rättsuppfattning, att plockande av vilda
