mindre jordbrukares namn framlägga för riksdagen, framställer sig osökt den frågan: »Vem äger skogsbären?» Den, som utan biavsikter vill i enlighet med sin innersta övertygelse svara härpå, kan icke giva mer än ett svar, och det är, att den, som äger eller med brukanderätt innehar jorden, äger bären. Jag vill allra först fastslå detta såsom en oomstridd utgångspunkt.
Vem bör i främsta hand äga rätt att tillgodogöra sig bären? Om vi hava svarat ja på den första frågan, måste svaret på denna fråga bli detsamma som på den förra, nämligen ägaren eller den, som med brukanderätt innehar jorden.
Men, säger man, denna fråga är icke blott en äganderätts- utan även en lämplighetsfråga, då bären och deras tillgodogörande spelar en stor roll i nationalekonomiskt hänseende, ty om icke bären tillgodogöras utan få ruttna ned, så är detta en förlust för landet.
En annan säger, att det är oriktigt att förmena den fattigare delen av befolkningen att plocka bär och därigenom bereda sig en inkomst, som torde vara välbehövlig.
Vad den nationalekonomiska sidan av saken beträffar, kan man utan att göra sig skyldig till något misstag våga säga, att även nationalekonomiskt sett behöva åtgärder vidtagas för att få en ändring till stånd. Tiden för bär- eller lingonskörden är något, som ängsligt avvaktas icke blott av ägaren till bären utan även av bygdens folk i övrigt. Ägaren går i ängslan och undran, om han får ha sina bär i fred, och bygdens fattiga folk fruktar liksom han främmande inkräktare, som rustade med bärplockningsmaskiner och vad som ytterligare behöves begiva sig i väg till lingonmarkerna. Den, som vill hava något med av bärskörden, har ej tid att avvakta bärens mognad utan söker riva till sig det mesta möjliga redan då bären äro halvmogna eller ännu tidigare, och något rationellt tillgodogörande blir det i allmänhet ej tal om. Man söker att insamla det mesta möjliga, därvid nedtrampande och förstörande vad som under första rusningen efter det mesta möjliga anses vara mindrevärdigt, väl vetande, att man måste plocka i dag, ty det är mycket osäkert, om samma tillfälle yppar sig i morgon. Man skulle närmast våga karakterisera tillvägagångssättet som ett röveri eller ett ängsligt undanskaffande av ägodelarna, när rövare eller en övermäktig fiende äro i antågande.
Detta system, som för varje år blir allt vanligare, är nationalekonomiskt sett fullständigt felaktigt. Här, liksom överallt, där styrkan är högsta rätten, där planmässighet vid tillgodogörandet är utesluten,
