måste det ekonomiska resultatet bli otillfredsställande, bortsett från vem som skall omsätta varan i penningar.
I samband härmed bör nämnas, att bärplockningsmaskinerna, förda av ovarsamma händer och med en »amerikansk arbetsintensitet», icke blott tar skörden för året utan ödelägger återväxten för ett eller flera kommande år. Förd av varsamma och för den framtida avkastningen intresserade händer, torde så ödesdigra resultat ej bli följden.
Med det förestående tror jag mig hava visat, att det nuvarande tillståndet är allt annat än nationalekonomiskt riktigt. Med det värde, som skogsbären nu hava, behöver man ej heller befara, att skörden härav skall ruttna ned. Genom ordnade förhållanden skulle inkomsten i hög grad stegras och återväxten tryggas.
Beträffande bärfrågan och den fattigare befolkningen råder nog i allmänhet en lika felaktig uppfattning. Om vi utgå ifrån att underhållet av de fattiga åligger samhället och att det system, som förr varit rådande, att den fattige skulle skaffa sig uppehälle genom att bettlande gå från dörr till dörr, nu tillhör en svunnen tid, så vågar jag påstå, att samma behjärtansvärda synpunkt kan läggas på bärfrågan. Skola dessa fattiga hänvisas till att så gott sig göra låter genom att bortplocka bären från deras rätta ägare skaffa sig livsuppehälle, så begår man en orättvisa mot både den fattige och ägaren av bärmarken.
Det är varje människas plikt att sig redligen försörja, men det är samhällets oavvisliga plikt att taga hand om dem, som av en eller annan anledning sakna förmåga härtill. Vill man göra den uppfattningen gällande, att de böra begiva sig till skogsbygden för att plocka bär, vilket icke så sällan förekommer, så ålägger man skogsbygdens befolkning en fattigvårdstunga, som ej hör hemma därstädes.
Nu torde förhållandet i allmänhet vara sådant, att ingen jordägare, som har bär, nekar sina mindre bemedlade närboende att plocka sådana, om man begär att få göra detta. Ute i bygderna, där kampen för tillvaron kan vara nog så hård, finnes mera av medkänsla mot fattiga medmänniskor än man tror. Det är icke mot dessa, som dock taga någon hänsyn till bärens ägare, man torde behöva lagstifta, utan det är mot längre bort boende, friska, arbetsföra, snikna personer man bör skydda ägarne. Småbrukare, mindre bemedlade personer, med stora skulder och stora familjer se sina bär bortrövade av vilt främmande personer, och småtorpare och lägenhetsinnehavare, som, om dessa inkräktare icke infunnit sig, måhända skulle fått skörda jämsides med ägaren, förlora i lika hög grad som denne. Därför är det icke bygdens
