folk, som torde skadas av det skydd som är nödvändigt, ty emellan dessa »ger den ena tjänsten den andra».
I norra Skåne är det icke ovanligt, att ägaren bortarrenderar lingonskörden för ett överenskommet arrende, och både ägaren och »arrendatorn» äro belåtna därmed. Det skulle kunna anföras exempel, att arrendatorn med tårar i ögonen och sorg och missräkning i hjärtat sett den av honom för en rimlig avgift köpta skörden bortrövad.
Så ställer sig frågan för den mindre jordbrukaren och för skogsbygdens befolkning i allmänhet. Jag är övertygad om att, därest icke andra än mindre jordbrukare funnes, skulle riksdagen icke tveka att giva det skydd, som kräves. Men nu finnes icke blott sådana utan även större jordbrukare, och det är mot dessa misstron reser sig. Deras oginhet, deras bristande intresse för de mindre bemedlade är det man torde vilja åberopa i detta fall. Till detta vill jag i första hand anmärka, att de större jordbrukarne som regel äro varken så ogina eller så otillgängliga, som man vill göra gällande. Att undantag kan finnas, och detta bland både större och mindre, bekräftar blott regeln. I vanliga fall torde det vara så, att den större jordbrukaren är angelägen om att bibehålla det goda förhållandet med sina underhavande, sina torpare och arbetare, och skulle ett motsatt förhållande förekomma, så är detta mera undantag än regel. För övrigt torde redan nu dylika personer, därest de förekomma, hava medel i sin hand att hålla lingonplockande från sina marker. Den, som har större arealer, har i allmänhet bevakande personal, som nog torde sörja för att övergrepp ej få förekomma. Därtill kommer, att skogsvården å större egendomar i allmänhet torde vara sådan, att någon större bärskörd ej förekommer. Skulle någon avsevärd mängd skogsbär förekomma å en dylik större egendom, kan man vara övertygad om att ägaren skall, för att bereda sig den inkomst som kan erhållas, arrendera ut bärskörden till någon eller några personer, som trots arrendet kunna skaffa sig fullt så goda inkomster därav. Vinsten för den enskilde liksom för det allmänna torde följaktligen icke i något fall bli mindre, men ordning, reda och ett bättre tillvaratagande bli följden. Ordnade förhållanden ha ännu aldrig varit till skada varken för den enskilde eller för det allmänna.
Till nu nämnda förhållanden komma andra, som närmare omförmälas i den förut åberopade resolutionen, nämligen skogskulturfrågan och stängselfrågan. Skogsplantorna trampas ned och stängsel nedrivas, ett förhållande, som åstadkommer förlust, otrevnad och skada.
En lagändring eller kanske rättare ett förtydligande av gällande lag är det enda, som erfordras, då analoga bestämmelser förekomma
