Sida:P.M. ang. rätt till bärplockning m.m..djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs
19

har uppstått ibland de många småbrukarna i nordliga Skåne och sydliga Småland och Halland, vilken resulterat i ett större möte i Hässleholm, besökt av flera hundra småbrukare, där frågan livligt dryftades, resolution antogs och petitioner uppsattes att tillställas ortens representanter i riksdagens båda kamrar.

Vid första påseendet kan ju tyckas, som om riktigast vore att strängt hävda äganderätten i denna del och att målet lättast skulle vinnas genom att i strafflagens 24 kap. 3 § införa även ordet skogsbär, eller åtminstone lingon, och att liknande bestämmelse även finge inflyta i den nya jordabalken. Men med hänsyn till de olika lokala förhållandena i vårt vidsträckta land samt att å större jordkomplexer, ägda av hårda och ogina personer, förbudet kanske skulle föranleda, att många skogsbär finge ruttna ned till förlust för både land och folk, anse vi icke, att en sådan lagstiftning, som åsyftar generell äganderätt i denna del, skulle vara lycklig. Den i förslaget till ny jordabalk, troligen därför, att frågan flere gånger varit före i riksdagen, välvilligt föreslagna bestämmelsen: “tager någon olovligen vilt växande bär eller svamp å annans tomtplats eller i hans trädgård eller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd därifrån av trehundra meter; straffas med böter”, är icke tillfyllestgörande, emedan sällan någon bärväxt förekommer å dessa områden utan i stället å avlägsna skogstrakter. Vi ha däremot tänkt oss ett par andra vägar, som var för sig eller tillsammans skulle kunna leda till åsyftade målet. Den ena vore att liksom vid tillämpning av lagen av den 28 juni 1907 § 1 mom. 1 och 2 om bredden på hjulringar låta de olika landstingen besluta i denna sak var för sig, den andra, att varje jordägare finge rätt att vid vite fridlysa en viss areal, t. ex. högst 20 à 40 hektar, varå ingen bärplockning av obehörig finge ske, vilket område då av jordägaren på något sätt skulle inhägnas. Kontrollen över detta skulle lätt och billigt nog kunna skötas av respektive kommunalnämnder. Genom dessa förslag skulle vinnas både skydd för småbrukarens egendom, skogsbären, och även möjlighet hållas öppen för fattigt folk att å de större vidderna tillvarataga de skogsbär, som kanske annars skulle gå förlorade.»

Lagutskottet, som företog motionerna till behandling i ett sammanhang, hemställde, att den i förstnämnda motioner föreslagna ändringen av 24 kap. 3 § strafflagen icke måtte av riksdagen bifalls, men att i anledning av sistnämnda motioner riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning ägare och innehavare av jord må kunna beredas skydd mot tillägnande av å deras mark växande vilda bär, samt därefter för