riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. Denna hemställan bifölls efter livlig debatt i båda kamrarna, i andra kammaren dock först efter votering med 92 röster mot 86, som avgåvos för avslag.
Till stöd för sin berörda hemställan hade lagutskottet huvudsakligen anfört följande: »Sedan nu förevarande fråga senast förelåg till riksdagens behandling, har densamma otvivelaktigt inträtt i ett väsentligt förändrat läge. Under det att ännu för icke lång tid tillbaka med full sanning kunde sägas, att tillgodogörande av de vilda bären för jordägaren i stort sett saknade egentlig betydelse och ej heller i någon vidare omfattning ägde rum, har erfarenheten från den senaste tiden allt klarare ådagalagt, att förhållandena i detta hänseende numera äro helt andra. Uppmärksamheten har i högre grad än förr riktats på skogsbärens, särskilt lingonens värde, och den ökade användning dessa bär funnit både inom och utom landet har åt försäljare av desamma berett en avsevärd och inkomstbringande marknad. Avsättningen har från vissa delar av landet blivit alltmera betydande, och av åtskilliga tecken att döma kan densamma förväntas bliva ytterligare ökad. Frågan äger sålunda icke allenast en vida större betydelse än förr ur den enskilda hushållningens synpunkt, utan den har därjämte erhållit en ganska vittgående nationalekonomisk innebörd. Redan på denna grund torde densamma vara förtjänt av statsmakternas allvarliga beaktande.
I vårt land har den rådande uppfattningen förr tämligen enstämmigt varit den, att de vilt växande bären utgjorde sådana naturalster, vilka envar ägde att tillgodogöra sig. Den av lagberedningen åstadkomna utredningen och än mer de nu föreliggande motionerna samt däri åberopade uttalanden och petitioner utvisa emellertid nogsamt, att nämnda uppfattning, åtminstone i de sydligare delarna av landet, där skogsbären tilläggas ett jämförelsevis högre värde, är på väg att förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens anspråk på att skogsbären tillkomma honom i likhet med andra alster av hans jord, samt att han fördenskull bör äga att utan intrång av andra tillgodogöra sig desamma. Gentemot detta jordägarens intresse ställer sig den hittills härskande uppfattningen allt mer och mer såsom en motsats. Denna motsättning i intressen har blivit skärpt i samma mån som tillgodogörandet och försäljningen av skogsbären blivit ett betydelsefullt och lönande förvärv. Särskilt sedan sammanslutningar bildats för export av lingon och jämväl enskilda företagare börjat i stor skala uppköpa skogsbär, har bärplockningen för ett stort antal personer givit en god och jämförelsevis lätt förvärvad inkomst. För de jordägare, vilka själva vilja tillgodogöra sig bären å sin mark, hava härigenom uppstått
