Behovet av uttryckliga lagbestämmelser i fråga om rätten till bärplockning torde numera vara så allmänt erkänt, att det är överflödigt att närmare utveckla de skäl, som tala härför. Vad vid frågans tidigare behandling inom och utom riksdagen förekommit utvisar oförtydbart, att den fria bärplockningen under nuvarande förhållanden medför allvarliga olägenheter och för den jordbrukande befolkningen på många håll framstår såsom ett otillbörligt intrång i jordäganderätten. Den tid är numera förbi, då bären icke representerade högre värde än vad som kunde anses motsvara besväret att plocka dem. Med nutida priser, särskilt å lingon, kan det icke förtänkas jordägaren, om han icke vill finna sig i att de bär, som växa å hans mark, plockas av den förstkommande. Att jordägarne härutinnan hava intressen, som böra av lagen skyddas, synes obestridligt. Detta torde emellertid icke, såsom från flera håll ifrågasatts, böra ske i den form, att jordägaren eller hans rättsinnehavare tillerkännes uteslutande rätt till de bär naturen framalstrar. I vårt vidsträckta land med dess jämförelsevis glesa befolkning måste ett dylikt urgerande av jordäganderätten bestämt tillbakavisas. Man borde icke förgäta, att folket i vårt land sedan urminnes tid varit vant att fritt plocka bär i skog och mark – detta må hava skett med jordägarens underförstådda medgivande eller icke – och att därav hos befolkningen alstrats den föreställning, att den, som det gör, är i sin goda rätt. Att söka genomföra en lagstiftning, som helt bröte med denna åskådning, lärer icke kunna försvaras.
Vill man komma till en rättvis lösning av den föreliggande frågan, måste man mot varandra väga de stridiga intressen, som här stå mot varandra, nämligen jordägarens och den bärplockande allmänhetens. Jordägarens intresse förtjänar beaktande icke blott så till vida, att han och de, som äro boende å hans ägor, skyddas mot närgångenhet och otillbörligt intrång å bostadens närmaste omgivning, utan även i ekonomiskt avseende. Det synes icke vara mer än billigt, att åtminstone någon del av det värde, som bärskörden lyckligtvis numera representerar, i främsta rummet kommer jordägaren till godo, därest han är i tillfälle att tillvarataga densamma. Deras intresse, som genom bärplockning för eget behov eller till avsalu kunna inbespara utgifter eller bereda sig inkomster, får desto mindre förbises, som bärplockningen till stor del bedrives av den fattigare befolkningen, särskilt av barn och åldringar, vilka äro oförmögna till annat arbete. Frågan får emellertid icke ses uteslutande ur nu angivna synpunkter, utan hänsyn måste också tagas till det allmännas intresse, att bärskörden tillvaratages i största möjliga utsträckning och att detta sker först vid den tidpunkt, då bären vunnit erforderlig mognad, och på sådant sätt, att icke återväxten äventyras.
