är således icke i och för sig olovlig, men ägaren eller brukaren har i sin makt att avvisa den, som där plockar bär; ställer sig denne icke hans anmaning till efterrättelse, medför detta samma påföljder som annan olovlig bärplockning. Ägaren kan naturligtvis också på förhand förbjuda bärplockning å sådana områden och genom kungörelse i tidning eller annorledes söka bringa detta till allmänhetens kännedom, men ett sådant förbud lär icke kunna åberopas mot annan än den, som kan antagas hava ägt kunskap om detsamma. Vill ägaren förskaffa sig ett mera effektivt skydd mot bärplockning än denna paragraf erbjuder, har han att anlita den i 3 § anvisade utvägen.
Beträffande 2 § må här endast erinras, att någon uttrycklig bestämmelse om ansvar och ersättningsskyldighet för den, som vid bärplockning förövar åverkan eller skadegörelse, icke upptagits i förslaget, enär allmänna stadgandena härom redan finnas i strafflagen. Särskilt för detta fall gällande bestämmelser om skyldighet att ersätta skada, vartill någon ouppsåtligen genom vårdslöshet är vållande, hava ej heller funnits påkallade. Däremot har det ansetts lämpligt att, i likhet med vad som skett i lagberedningens förslag, fästa uppmärksamheten på den begränsning av den fria bärplockningsrätten, som är en given följd av skyldigheten att iakttaga nödig aktsamhet till undvikande av skada å stängsel eller å växande skog eller annat, som kan finnas å den mark, som av bärplockaren beträdes.
Bestämmelserna i 3 § avse att tillförsäkra ägaren eller innehavaren av en fastighet skälig andel i den tillgång, som de å fastighetens ägor vilt växande bären under nutida förhållanden utgöra. Detta torde icke kunna ske på annat sätt än genom att bereda honom tillfälle att för sig reservera ett visst område, där han skall hava uteslutande rätt att tillgodogöra sig bären, om han det förmår. Detta område bör icke, vare sig fastigheten är större eller mindre, få överskrida ett visst i lagen utsatt maximum. Endast genom att bygga lagstiftningen på en sådan princip lärer det nämligen vara möjligt att vinna det i riksdagens skrivelse uttalade önskemålet att bereda jordägaren ökat rättsskydd utan att bryta med grundsatsen om fri bärplockning, där sådan utan större förfång för jordägaren kan medgivas. Besinnar man å ena sidan, att det egentligen endast är för ägare och brukare av smärre jordlotter, som bärskörden spelar någon mera betydande roll i jämförelse med fastighetens övriga avkastning, å andra sidan att varken stora eller små jordägare för närvarande kunna freda sina bärmarker, torde man nödgas erkänna, att från jordägaresynpunkt icke kunna göras berättigade gensagor mot en sådan lösning av frågan. Därigenom vinnes också den
