förra riksdag väckt motion, i vilken motionären hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning, huruvida icke i strafflagen borde meddelas uttryckliga bestämmelser, ägnade att bereda skydd mot olovligt tillägnande av kottar. Till stöd för denna framställning anförde motionären bland annat:
»Spörsmålet om skydd för markägarens rätt till de bär, som växa på hans mark, står i nära sammanhang särskilt med frågan om markägarens rätt till å hans mark varande tall- och grankottar samt till frukten å skogsträden i allmänhet.
Likasom skogsbären först på senare tid fått handelsvärde, så hava ock tall- och grankotten först under senaste 30–40 åren fått sådant värde, varför det för markägaren erfordras laga skydd för hans äganderätt till kottarna i lika hög grad som till bären. Och då så är, borde en utredning om äganderätten enbart till bären vara mindre lämplig, utan synes det, som om den redan beslutade utredningen rörande skydd för markägaren till de å hans mark växande bären borde utsträckas till att omfatta ej blott de vilda bären utan allt annat å hans mark förekommande, vars borttagande ej i 1734 års strafflag upptagits under rubriken stöld och snatteri.
Införandet av ordnad hushållning å en del av landets skogar har åstadkommit detta värde, vad skogsfrö beträffar. Så äga kottar av tall ett värde av 5 à 7 kronor och av gran ett värde av 1 à 2 kronor per hektoliter, tallfrö ett värde av 10 à 20 kronor och granfrö av 5 à 10 kronor per kilogram.
Överförandet av en skogshushållning från extensiv till en intensiv eller till åtminstone i avseende på återväxten ordnade förhållanden kräver avsevärda utgifter, förnämligast för kulturer, och ofta även minskade inkomster genom en nedsättning i förutvarande avverkningsbelopp. Under sådana förhållanden är det givet, att den inkomst en skörd av kottar kan lämna skulle kunna bidraga till skogsavkastningens höjande. På grund av det stora virkeskapital, som erfordras för att möjliggöra en rationell skogshushållning, måste, för att en sådan skall kunna bliva ekonomiskt bärande, allt på skogen växande av ägaren tillvaratagas och på bästa sätt avsättas. För att detta tillgodogörande även av de jämförelsevis mindre värdefulla produkterna å skogen såsom kottar, bär m. m. må komma till stånd, fordras dock först och främst, att även skogsägaren liksom varje annan må av lagen hava skydd för sin egendom. Förr än detta skydd erhållits, torde ett allmänt intresse för rationell skogshushållning ej komma till stånd.
