att skogsodlaren kan komma att under en lång följd av år och i stor utsträckning begå samma misstag utan att märka det.
Åstadkommande av skydd mot olovligt borttagande av tall- och grankottar är därföre en fråga av stor betydelse ej blott för den enskilde skogsägaren utan för hela landets skogshushållning.
Vi bedömandet av denna fråga, som för landets skogshushållning har den största betydelse, bör hänsyn tagas även därtill, att 1903 års skogslag ålägger den enskilde skogsägaren att skaffa återväxt å den mark, å vilken han avverkat skog, ett åläggande, som förpliktigar staten att genom nödig lagstiftning undanröja sådant, som visar sig hindra eller försvåra uppfyllandet av detta åliggande.
Det höga värde, som kottar på sista tiden erhållit, bör kunna fullt ut motivera deras likställighet i förevarande hänseende med de i 24 kap. 3 § strafflagen omnämnda andra trädfrukterna ollon och nötter. Mot ett inordnande under paragrafen synes ej heller kunna tala den under behandlingen i riksdagen av bärfrågan med sådan skärpa framhållna synpunkten, att ett fritt tillgodogörande av naturalstret i fråga ansetts vara från urminnes tid tillåtet och jämväl utgjorde på eljest vanlottade trakter en viktig förvärvskälla för ortsbefolkningen.
För ett sådant inordnande talar jämväl den stora skada, som insamlandet av kottar från växande träd medför, en skada väsentligt större än den, som genom bärplockning åsamkas mark och skogskultur.
Man kan därför med fog påstå, att allt, som talar för förbud mot olovlig bärplockning, i än högre grad gäller olovlig kottplockning, medan samtidigt betänkligheterna mot förbud för bärplockning icke alls eller åtminstone i vida mindre grad gälla kottplockning från träden.»
I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 8) yttrade lagutskottet bland annat:
»I förevarande motion har föreslagits, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida och på vad sätt olovligt tillägnande av kottar må kunna bliva belagt med straff. Enligt vad motionären meddelat, avser hans framställning emellertid endast olovligt tillägnande av kottar från växande träd. Utskottet, som ej heller finner anledning föreligga att i lagstiftningsväg inskrida mot insamling av kottar från marken eller från hyggen och vindfällen, har däremot funnit frågan om lämpliga åtgärder till skydd emot olovligt tillägnande av kottar från växande träd vara av beskaffenhet att påkalla närmare uppmärksamhet.
Vid bedömande av nu föreliggande fråga synes utskottet uppmärksamhet i främsta rummet böra ägnas åt de ur skogsvårdssynpunkt
