— 102 —
bleckskylt, hvilken med ett oafbrutet gnisslande svängde fram och tillbaka.
När Ernst Hallin satt här med den gamla kyrkan framför sig, så var det honom nästan, som om han skulle aflägga räkenskap inför henne. Hurudan kom han tillbaka? Det föreföll honom, som om han så nyss varit här som yngling. Och nu satt han här som man, beredd att gå ut i lifvet. Som man. Var han verkligen en man? Beredd att gå ut i lifvet. Kunde han kallas för beredd?
Han spratt till, vid att det sakta knackade på dörren. Han kände sig nästan förskräckt. Hans tankar hade fört honom så långt bort, att han nästan glömt, hvar han satt, eller hvad tid det var på dygnet. Nu mindes han plötsligt altsammans, och det var med en röst, hvilken var något hårdare än nödvändigt, som han frågade:
»Hvem är det?»
Dörren öppnades, och Gustaf stack frågande in hufvudet. Han var utan krage och höll i handen en pipa, från hvars lock en lätt rök höjde sig.
»Får jag komma in?» sade han.
Men när han fick se ljuset, som var flyttadt längst bort i ett hörn, gardinen, som var uppdragen, och stolen, som stod invid fönstret, såg han villrådig ut. Och sedan han en stund stått stilla och med en tveksam min betraktat brodern, sade han:
