— 108 —
det anstår icke en sann kristen att tadla de verktyg, som Herran utkorat för att verka sitt verk.
Hennes hjärta drogs mer till Gammelby domprost. Och när han en lördagsafton kom i deras hem, och hon fått tillfälle att förtro honom något af det, som sysselsatt henne, eller fråga honom till råds angående något af de dunkla ställen i skriften, hvilka hon brukade sitta och grubbla öfver, medan nålen flitigt gick ut och in mellan hennes snabba fingrar, då kände hon en frid och en ro, som kunde räcka i många dagar. Ty domprosten var en from man och en god människa. Hans blick var mild och hans leende ljust, så att det gjorde hans långa, magra ansigte med de mörka polissongerna och de stora kindknotorna nästan vackert. Och hon kunde icke dölja för sig, att han var en andans man på ett helt annat sätt än biskopen.
Men eljest var det mest de yngre presterna, som hon var i tillfälle att se i sin familj. Ty biskopen stod dem för högt, för att han annat än i undantagsfall skulle kunna bjudas. Och domprosten höll sig i almänhet undan från umgängeslifvet.
På sista tiden hade hon haft mycket godt af att umgås med pastor Simonson. Under året hade han blifvit anstäld som extra lärare vid läroverket, och honom hade hon icke haft svårt att draga in i deras umgängeskrets. Ty han var Ernsts vän sedan upsalatiden och hade, genast
