— 116 —
stannade ett par gånger och betraktade Simonson med ett uttryck, hvari denne tyckte sig läsa något gäckande. Men han sade ingenting, bara fortsatte sin promenad och stannade ibland för att se på pastorn och låta fingrarna leka i sitt mjuka skägg.
»Du bad mig stiga upp,» sade pastorn. »Jag trodde, du ville mig något. — Det var länge, sedan vi träffades,» fortfor han, då den andre icke svarade.
Ernst brast med ens aldeles omotiveradt ut i ett muntert skratt, men blef plötsligt alvarsam igen.
»Ja, det är länge sedan,» sade han med tonvigt. »Och det kan ske mycket på ett år. Förr kände vi åtminstone igen hvarandra. Var det verkligen under fyra år, som vi dagligen åto middag tillsammans.»
Pastor Simonson kände sig nästan ängslig. Han förstod inte, hvart den andre ville hän, och han frågade därför dröjande:
»Hvad menar du med, att vi förr kände igen hvarandra? Känner du inte igen mig?»
Han såg ned på sig själf och upptäckte den svarta rocken. Pastor Simonson rodnade. Det var hans lilla svaghet, att han gärna begagnade hög, dubbelknäppt bonjour, hvilken så nära som möjligt närmade sig prestrocken. Dels trodde han, att det klädde honom. Dels gjorde honom detta respektabel, och det satte pastorn värde på.
