— 10 —
Det var honom ohyggligt att tänka på, att han hade så kort tid att vara i Upsala. Under hela studietiden hade han trifts där så bra. Kamratlif älskade han icke, och för värdshuslif hyste han en fasa, som han ärft från föräldrahemmet. Men Upsala älskade han. Ty det gick så bra att arbeta i ro i den staden. Ville man bara, så behöfde ingenting från den yttre världen komma emellan och störa. Lugnt, fridfullt och stilla kunde man sjunka ner i den jämna floden af studier och läsning. Världen rundt omkring kunde vara som död och borta. Studielampan bleknade icke för dagsljuset.
Han hade också studerat. Och hvad de första åren hade varit fridfulla och välgörande! Utan att brådska hade han läst sina pensa och gått på föreläsningar, skrifvit kollegier, tagit privatlektioner, läst bibeln på grundspråken, arbetat och tenterat. Och bredvid allt detta hade han hunnit att läsa allt möjligt, som intresserade honom. Icke dagens lätta literatur eller orofylda stridsskrifter, utan kyrkofäderna, vidlyftiga kyrkohistorier, afhandlingar om Kristi gudom eller om tron, skildringar af heliga mäns lif och världshistorien, sedd i kristendomens ljus. Eller ock hade han läst de gamla klassiska skalderna samt en och annan af de nyare, hvilken han ansåg på något sätt närma sig kristendomen.
Det var en underlig tid, så full af skiftande, nya intryck och växlande, rika tankar. Ju enformigare dagarna gingo, desto innehållsrikare
