— 125 —
Ernst spratt till. Han såg så förskräckt ut, som om modern velat föreslå honom det mest halsbrytande vågstycke, och han såg sig omkring åt alla sidor, som om han väntat hjälp och understöd af de andra.
»Är det värdt?» sade han halfhögt. »Nu i kväll?»
»Jag tyckte, vi inte borde skiljas åt i afton utan att ha läst ett guds ord tillsammans,» svarade fru Hallin i samma ton, som ej var afsedd att höras af de andra.
»Vi äro ju inte ensamma,» fortfor Ernst motvilligt.
»Pastor Simonson har redan förr flere gånger varit närvarande vid vår andakt,» svarade fru Hallin högt, vändande sig till pastorn.
Ernst Hallin reste sig upp. Hans ansigte var mörkt, och han sköt sakta undan böckerna.
»Jag kan inte göra det,» sade han med en låg röst, som hördes öfver hela rummet. »Plåga mig icke.»
Han hade varit fri från sina tankar en timma, och nu återkallade modern dem på detta handgripliga sätt. Han, som inte visste, hvad han trodde eller tänkte, han, som var en sökande människa, en famlande, en arbetande, han skulle göra till sin profession att predika visshet och ro för andra människor, hvilka voro sökande som han.
Han gick bort från bordet, där lampan stod, och satte sig i den bortersta delen af rummet.
