Den här sidan har korrekturlästs

— 11 —

föreföllo de honom, och desto lättare kom han till rätta med sina tvifvel.

Ty Ernst Hallin tänkte med en blandning af fruktan och stolthet på, att han haft tvifvel, hvilka han liksom Augustinus och andra af kyrkans heliga stridsmän höll på att arbeta bort ur sitt upproriska hjärta. Det var en hemlighet, som han gömde på, och hans anspråkslösa sätt skulle aldrig kunnat låta någon ana, hur djupt han i sitt sinne såg ned på alla de världens barn, hvilka aldrig haft att genomgå en sådan pinohistoria.

Men nu när han stod i begrepp att afsluta sina studier, var denna tid liksom glömd och borta. Nu var han jägtad af ovälkomna prosaiska tankar, som plågade honom dag och natt. Det underligaste af allt var, att tviflen ej voro så helt kväfda, som han under studiernas lyckliga och lugna dagar hade trott. Nu när han ej hade tid att dagligen och stundligen lulla dem till ro, nu kommo de i de mest nya och triviala skepnader och oroade honom.

Till råga på allt gick han och bar på en städse växande fruktan för den dag, som kom allt närmare, när han skulle träda ut i lifvet med anspråk på att vara färdig.

Färdig?

Och han visste, att han måste bli färdig. Fadern hade skrifvit det till honom. Om ett år skulle hans yngsta bror bli student. Och fadern hade ej råd att hålla två söner vid akademien.