— 128 —
och där jag inte såg någon. Det är olidligt det här.»
Men modern lät sig icke så lätt afspisas. Hon följde efter honom och lade sin hand på hans axel.
»Säg mig, hvad det är,» sade hon.
Då blef han häftig.
»Låt mig vara i fred,» bröt han ut. »Hvad är det, jag har gjort? Jag ville inte läsa aftonbön. Jag vet inte, hvarför jag inte ville det. Men det bjöd mig emot. Och Simonson gjorde det ju i mitt ställe. Det var väl lika bra, kan jag tro. Hvarför kan jag inte få vara i fred? Ser inte mamma, att det är det, jag behöfver. Jag tål inte, att man går omkring och lurar på mig och bevakar mig, som om jag inte skulle kunna sköta mig själf. Och jag ber mamma alvarsamt låta bli det.»
Han böjde sig ned med ett vänligare uttryck i sitt ansigte, kysste modern till godnatt och ville gå upp till sig.
Fru Hallin såg bekymrad efter honom.
Han stannade.
»Må du bara inte göra något, som är gud emot,» sade hon.
Det flög ett leende öfver hans ansigte.
»Ja, hvad är det, som är gud emot?» sade han.
»Ernst,» sade fru Hallin, och det blixtrade till i hennes ögon. »Vet du inte det?»
