Den här sidan har korrekturlästs

10.


Adjunkten Hallin var inte så glad, när han efter samtalet med sin hustru gick bortåt stadshuset till, som han hade varit, när han nyss förut gått ifrån brodern och hem till sig. Hans stämning var aldeles borta, och nu gick han ut, endast därför att det skulle vara obehagligt att vända om igen. Hade inte pastor Simonson varit hemma, skulle han kanske också stannat. Men nu skämdes han att låta en främling vara vitne till sitt nederlag.

Det var tung och kall luft ute. Himlen hängde grå och mulen långt ner öfver staden, och när adjunkten gick utför Storgatan, såg han, hur molnen pressade sig samman utanför bron, där gatan slutade, medan ett skarpt vinddrag ibland pustade fram genom gatorna. De gråa eller röda träbyggnaderna sågo fuktiga ut, och