— 133 —
venstra sidan, hela Storgatan utefter, till dess att gula lågor tindrade i ett långt, bugtande perspektiv, som slutade nere vid bron, där mörkret tog vid.
Äfven nu stod han där en stund och såg på, hur lågorna fladdrade upp i mörkret och kastade sitt flämtande sken öfver gator och bygnader.
Då kände han en hand, som bakifrån slog honom på axeln, och lektor Kumlander stack fnysande sin långa näsa fram emot honom.
»Goddag, Hallin,» sade han. »Kommer du med oss i kväll?»
»Ja,» sade adjunkten, väckt ur sina funderingar. »Jag tänkte det. Har du inte varit där än?»
Lektor Kumlander var nämligen i almänhet inte den, som kom för sent till ett dryckeslag. Men i dag såg han ut som en man, hvilken haft sina skäl att vara borta. Hans utseende var på en gång blygsamt och belåtet. Det var något ungdomligt illparigt i det sätt, på hvilket han betraktade sin kollega. Han slog med käppen i gatstenarna och fnös gång efter annan på ett menande sätt.
»Jag har haft mina skäl,» sade han.
Adjunkten Hallin såg fortfarande fullkomligt oberörd ut och begrep tydligen icke, hvad den andre syftade på. Men då blef frestelsen för stark för lektor Kumlander. Och med en min, som var midt emellan blygsel och själfbelåtenhet, sade han:
