— 134 —
»Jag borde egentligen inte tala om det förrän därinne. Men ser du, min hustru har fått en flicka i dag.»
Adjunkten ansåg visserligen icke anständigheten tillåta, att han brast i gapskratt, ehuru detta var, hvad han närmast skulle ha haft lust till. Men han såg innerligt förnöjd ut. Och han visste också, att nu skulle det bli en rolig afton, en sådan där afton, som man kunde skratta åt i många veckor efteråt. Ty när lektor Kumlander hade fått en flicka, var detta ett glädjeämne för hela lärarekåren och skolpojkarna också. I åtta år hade lektorn varit gift. För hvarje år hade han fått en ny flicka, och för hvar ny flicka, som kom, hade han hela vänttiden gått och önskat, att det skulle bli en pojke. Han hade till och med räknat ut, att den här gången skulle det bestämdt bli en pojke. Det var han aldeles öfvertygad om, och det var ju omöjligt annat. Alla sannolikheter talade för, att det skulle bli en pojke. Det fans vissa tecken, som barnmorskan hade observerat. Här hviskade lektorn något i örat på sin åhörare. Med ett ord — det var så godt som aldeles säkert.
Och så blef det ändå en flicka.
Så hade det nu varit de fem sista gångerna. Altid var lektor Kumlander lika fast i tron, altid var han lika meddelsam och förtroendefull mot kamraterna, altid blef han bedragen, och altid hoppades han lika oförtrutet på »bättre lycka nästa gång». Så att det småningom blifvit en
