— 151 —
»Jo, tack, ett glas punsch.»
Och filosofie doktor Svartegren fortsatte, där han hade slutat. Han skulle sjunga en visa.
Men Ernst satt och såg med en underlig känsla på sina gamla lärare. Han hade varit ute och gått i öfver en timmas tid, innan lektor Eneman hade funnit honom och dragit honom in. Det var vilda, stormi ga tankar, som hade fylt hans själ. Han visste inte en gång, hvar han fått dem ifrån.
Punschen, som han drack, verkade stimulerande på hans trötta hufvud, och han kände en välgörande värme ila genom hela sin kropp. Han såg på alla dessa, som sutto omkring honom, och han log ett främmande leende för sig själf. Hur underliga de sågo ut. Som om solen inte hade skinit på dem, blåsten icke rifvit i deras hår, rägnet icke friskt och vått sköljt deras anleten — på många, många år. Han såg herrar med brunt eller grått helskägg, med glasögon och pince-néer; runda, tjocka, glada goddagspiltar; magra, glåmiga bokmalar; en fysionomi som på en gammal sjöman sida vid sida med en annan, som såg ut som en prest. Och den pojkaktiga känslan af gyckel med alla »magistrarna» vaknade på samma gång som blygheten, och han tyckte nästan, att det var komiskt, att han satt här och drack punsch med sina gamla lärare, i stället för att som förr vandra in i ett af klassrummen. Där skulle han ha lust att slå sig ned vid skolbänken och därifrån nicka gemytligt, när läraren
