— 152 —
kom in, och säga som så: Här har du mig igen. Gör med mig, hvad du vill. Men skolluften har inte bitit på mig. Lifvet har gifvit mig friska och starka känslor och lefvande intressen, vilja och kraft. Grå är hvarje teori, men lifvets gyllne teori är grön. Det var komiskt af gamla Göthe att kalla ett gyllene träd för grönt. Men det bevisade bara, att han ville vara grön så länge som möjligt. Tänk, om han skulle säga dem något dylikt. Jo, det skulle alt vara en fin början på den presterliga banan.
Det vore just ord för honom för rästen. Åhnej, han skulle aldrig säga något dylikt. Ty han hade aldrig känt någon annan luft än skolluften.
Bokmalar? Var inte han en bokmal, värre än någon annan, fast han var ung?
Doktor Svartegren hade sjungit sin visa, en parodiskt sentimental studentvisa med latinska fraser:
Uti ett gathörn stod på lur,
Ung Daphnis sitiens amore.
Du nyckfullt alstrande natur,
Ack att så skön hon icke vore!
Ernst hade hört denna visa bland kamrater i Upsala, och det föreföll honom så lustigt att höra den sjungas här bland gamla stadiga män, af hvilka de flesta redan fått grått i håren. Men på samma gång började han att se på dem med andra ögon, mera mänskligt och mindre student-
