— 153 —
kritiskt. Han tyckte om dem för deras glädtighet, och han började förstå den instängda lefnadslust, som bröt sig fram så här mellan fyra väggar, därför att den långa vintern skapat de trånga, rökiga krogarna, medan det tunga arbetet för födan hindrade dem att bjuda glädjen till hvardagsgäst.
Lektor Bruhn, åt hvilken han så ofta skrattat, var bestämdt en präktig människa. Och Svartegren, som satt där så belåten öfver applåderna för visan och lagade sig till att sjunga en ny — hur hans ögon lyste genom de skyar af rök, som bolmade omkring honom.
Och hans egen far! Hvad han såg fri ut, hvad hans rörelser voro lifliga, och hans tal ungdomligt. Aldeles oreflekteradt höjde Ernst sitt glas och drack med ett leende fadern till. Men han rodnade samtidigt öfver den känsla, som drifvit honom.
Adjunkten drack ur sitt glas i botten och nickade tillbaka åt sonen.
»Skål min gosse, det var roligt, att du kom.»
Laget satt kvar till dess att klockan var öfver tolf, historier berättades och visor sjöngos. Och när de ändtligen skulle gå hem, då reste sig lektor Bruhn, som eljest aldrig brukade hålla tal, och bad de närvarande icke glömma den glada anledning, som fört dem tillsammans.
»Jag hoppas, att alla närvarande förena sig med mig och dricka en skål för Kumlander och tacka honom, därför att han godhetsfullt åtagit
