— 14 —
icke ens fått komma till Upsala. Han tålde icke att läsa mer än en timme eller ett par, förrän pannan redan var alldeles öfvertäckt af svett, en domnande mattighet föll öfver hela hans kropp, och i hjärnan kändes en besynnerlig tomhet, som oroade och skrämde honom. Af böcker, som intresserade honom, kunde han läsa hela högen, utan att känna sig illa till pass. Men det var detta enformiga tröskande och duggande, som hade slitit ut honom. En enda själsförmögenhet — minnet — ansträngd till det yttersta, medan de andra hvilade — det var detta, som nu hade knäckt honom.
Men han visste, att han måste fortsätta, och han tog fatt på arbetet igen, sick fram och tillbaka på golfvet och läste högt för att bättre hålla tankarna vakna. Han stod stilla vid fönstret eller skrifbordet eller midt på golfvet och slog med den lediga handen i luften, medan han samtidigt stampade med foten och tröskade om och om igen på en svårare passage, som inte ville fastna i minnet. Ibland slog han för bättre minnes skull boken upprepade gånger mot pannan. Och till sist gick han, hållande boken bakom ryggen, med stormsteg fram och tillbaka i rummet, medan han halfhögt mumlade kollegiets ord.
Och ändå kunde han inte hålla tankarna samlade. Midt under det att han höll på med att ytterligare inpränta kollegiets innehåll i sitt minne, dessa gamla bekanta saker, som han vetat
