— 164 —
böjde sig ned öfver broräcket. Den korta kappan satt spändt omkring hennes smala lif, den högra handen, som hon dragit ur muffen, bar en svart handske, och han såg en rund liten handlofve, som tittade fram under kappärmen.
I sin förvirring tog han af sig hatten och hälsade. Den unga flickan böjde på hufvudet och log igen. Hon reste sig ur sin lutande stälning och stack båda händerna in i muffen.
»Adjö, herr Hallin,» sade hon. »Pastor Hallin skulle jag säga.»
Hans förlägenhet var plötsligt borta. Hon såg så oemotståndligt söt ut, där hon stod. Solstrålarna lekte genom det ostyriga nackhåret.
»Vänta litet, så att jag får hälsa på er,» sade han och klättrade uppför backen. Han gick fram och tog henne i hand.
Att han aldrig hade märkt förr, hvad hon såg bra ut, ett så friskt leende och så djupa, varma ögon.
»Jag brukar gå ut och gå den här vägen,» sade hon som en förklaring. »Aldrig kunde jag tro, att jag skulle få se er här. Välkommen hem,» tillade hon.
»Tack.»
»Men hvad höll ni egentligen på med?» fortfor hon muntert.
»Ingenting,» svarade han, i det han gick framåt vägen bredvid henne. De tego båda en stund. Ernst såg på, hur hon gick bredvid honom med små snabba, halkande steg.
