— 166 —
Och hon lutade sig fram och tittade leende upp i hans ansigte, som om hon nu först kommit underfund med, att han var en ung människa af kött och blod, likasom hon.
»Bär ni er aldrig oförståndigt åt?» sade Ernst. Han var själf aldeles förvånad. Ty han kände inte igen sin röst. Så upprymd och stark lät den.
»Jag!»
Hon gjorde en liten släng på nacken och gaf sig till att trippa upp och ned i snön, som om hon haft lust att sätta i och springa.
»Vet ni, när jag går där ensam hemma ibland, och tant går i köket och ställer — ni vet ju; att tant som jag bor hos, när jag är inne i staden, har skolpojkar i inackordering. Usch, hvad de där otäcka pojkarna kan plåga lifvet ur en med sina dumheter — då vet jag ibland inte, hvad jag ska ta mig till. Så’na galenskaper kan jag komma att tänka på. Vi flickor ha ju aldrig någonting att göra. Och jag känner mig så led på alting, så jag vill bara gråta. Men ibland känner jag mig så glad och vild, så att jag önskar, jag kunde få fara ut och rida riktigt långt bort på en vild häst. Så fort, så att jag inte kunde se framför mig. Jag vill hoppa och skrika af bara glädje, gå uti skogen och rulla mig i backarna eller bada i sjön om somrarna och plaska i vattnet, tills jag blir så trött, så att jag inte orkar längre. Men det är ju bara dumheter.»
