— 167 —
De hade redan kommit in i staden, och hon stannade vid en tvärgata.
»Nu törs jag inte gå med er längre,» sade hon. »Adjö.»
Och hon räckte fram sin lilla behandskade hand.
Han tog den och såg henne in i de muntra ögonen.
»Kommer ni aldrig hem till Selma nu mera?» sade han.
Han begrep inte, hvar han tog sin djärfhet ifrån.
»Jag vet inte, om jag törs nu, när det fins en ung herre i huset,» sade hon.
Han såg så hjälplöst nedslagen ut, att hon måste skratta.
»Det kan nog hända, att jag törs ändå,» sade hon uppmuntrande.
Hon drog tillbaka sin hand och gaf honom en liten nick. Därpå vek hon af på en tvärgata och gick framåt med små muntra, trippande steg.
Han stod kvar och såg efter henne. Att se henne gå var som att höra musik. Alting blef så lugnt inom en.
Ernst gick direkt hem och skref ända till middagen på sin predikan.
❦❦❦
