— 169 —
»Åh, hvad gör det?» sade adjunkten.
Men vid en blick från sin fru afbröt han sig.
»Ja, hvad tycker du själf?» sade han.
Ernst såg villrådig ut. Han var så van att låta andra bestämma för sig, att det altid kostade på honom, när han skulle fatta ett beslut, som på något sätt stred emot en annans önskningar. Han svarade emellertid, ehuru med litet dröjande stämma:
»Jo, nog hade jag tänkt att gå.»
Och fru Hallin svarade då endast:
»Naturligtvis skall du i en sådan sak göra, som du själf vill.»
Men hela familjen kände åskmolnet, som sväfvade öfver dem, utan att urladda sig, och Ernst började redan att göra sig samvetsskrupler.
Saken var emellertid den, att Selma före middagen förtrott honom, att det skulle komma ungdom. Det hade hon hört af Gabrielle, som hon mött på vägen till skolan. Och då skulle Eva Bauman säkert komma. Ty hennes tant umgicks hos lektor Hallins. Och detta bestämde Ernst. Efter den underrättelsen måste han gå, kosta hvad det ville.
I det hela taget hade han fört ett aldeles nytt lif under de två sista veckorna. Altsedan mötet ute vid bron hade han varit som förändrad. Han hade varit vid godt lynne, skämtat i hemmet och varit öm mot modern. Och det märkvärdigaste af alt: han hade skrifvit sin
