— 174 —
»Du är så söt, så söt, så söt,» hviskade hon mellan kyssarna. »Kom in till mig, så få vi vara i fred en stund, innan det kommer någon.»
»Lilla Gabby,» sade löjtnanten och följde henne.
Men de ostyriga småsystrarna, som hade hört modern ropa, att »Axel» kom, voro redan färdigklädda i ljusa, korta klädningar, hvita strumpor och utslaget hår, och de passade på, när mamma gått ut i köket, smögo sig genom salen och gingo sedan sakta in i kabinettet, där dörren till Gabrielles rum stod på glänt.
»Tyst,» sade Elin, som var tolf år, till Anna, som var tio.
Och de lyssnade till ömma kärleksord och täta smekningar. Och när det blef tyst, så att de endast kunde ana sig till långa, dumma kyssar, då knepo de hvarandra i armarna för att inte skratta högt.
»Gud, hvad de är fåniga,» sade Anna.
Men Elin var nyfiknare. Hon ville se dem också, och hon gläntade på dörren.
»Tänk, hon sitter i knät på honom,» sade hon till systern.
Så väntade de små oskulderna en stund till, och så störtade de på en gång midt in i rummet och ropade med förenade krafter: Kuckeliku!
Gabrielle rusade ursinnig upp och förföljde dem:
»Det är då ena välsignade ungar.»
