— 178 —
hade hela Gammelby bara en enda dom öfver honom:
»Herre Gud, det är ju lektor Hallin, vet jag.»
Adjunkten Hallins kommo litet sent. Fru Hallin hade gjort en ovanligt lång toalett, i hvilken adjunkten i tysthet anade ett slags hämd, öfver att Ernst icke velat försaka att gå med. Men när hon kom in i salongen, var hon idel solsken och kysste sin svägerska på båda kinderna, tryckte hennes händer och hviskade: »Kära lilla Aurore». Och svägerskan återgäldade hennes ömhet och smålog med tårar i ögonen. De visste båda, att damerna i sällskapet betraktade dem. Ty hela världen i Gammelby hade reda på, att svägerskorna icke drogo jämt.
Adjunkten Hallin omfamnade hjärtligt sin bror. »Lycka till, gamle Kain,» sade han lifligt.
Och lektorn drog honom muntert i skägget och svarade: »Det växer mossa på gamla träd, Erker.»
Ernst Hallin kände sig något förlägen, när han inträdde i denna samling af människor. Han passade i det hela taget icke i stora sällskap. Han lyckönskade farbrodern och fastern, tafatt och kantigt, tyckte han själf, och bugade sig stelt för damerna. Därefter hälsade han på några af herrarna och stälde sig sedan i en vrå och såg sig omkring.
En tjänsteflicka bjöd omkring té på en bricka, och efter henne kom en annan med en stor bricka, på hvilken lågo massor af småbröd. Fru Hallin räknade ända till fjorton sorter.
