— 181 —
honom hos sig. Men hur det var, kände hon sig genom detta samtal endast alt mera orolig.
Ernst Hallin såg, att modern talade vid fru Pegrelli, och han kände, hur han rodnade. Han ämnade just gå in i kabinettet, där han visste, att han skulle träffa ungdomen, när han genom dörren hörde Simonsons skarpa röst. Och han stannade obeslutsam.
Téet hade bjudits omkring, och herrarna och damerna sutto eller stodo blandade omkring hvarandra i den stora salongen. I förmaket sutto några herrar och damer, som berättade historier och skrattade, och ute i salen gingo ett par herrar fram och tillbaka och talade politik.
Det låg en stilla väntan i luften. Hvar och en satt eller stod på sin plats, som man gör här i lifvet, när man vet, att man icke kommit dit för att stanna på alvar. Och från damerna hördes här och där en ironisk tacksägelse, för att man så länge fick den äran af herrarnas sällskap. På åtskilliga af herrarnas anleten återspeglade sig en viss oro. De bytte ofta om plats, hviskade i förbifarten i örat på en individ af samma kön, och en och annan såg i hemlighet på klockan.
Isynnerhet såg lektor Kumlander orolig ut. Han hade blifvit invecklad i ett samtal med borgmästarinnan Rundlund och stod nu och myste och bockade sig.
»Hans hustru hade tyvärr inte kunnat komma. Hon var inte riktigt frisk än. Men gudskelof,
