Den här sidan har korrekturlästs

— 183 —

Bruhn reste sig vid första ljud och svarade ett enstafvigt:

»Nå.»

Biskopen satt kvar i sin länstol.

»Jag kommer efter om en liten stund,» sade han.

Endast fästmannen och pastor Simonson ämnade på alvar att stanna hos damerna.

Ernst Hallin hade med en liten suck beslutat sig för att följa med herrarna. Han visste så väl, hur det brukade gå till inne hos ungdomen. Där sutto de unga flickorna och herrarna omkring ett bord och »lekte snillelekar». D.v.s. de kastade en näsduk till hvarandra och sade ett ord, som den andra skulle rimma på, och den som inte kunde rimma, fick ge pant. Eller också skrefvo de karaktärer. Eller också skulle en i sällskapet få sig en vän. Han eller hon gick ut i ett annat rum, och de öfriga kommo öfverens att tänka på en person af annat kön än den, som var ute. Sedan kallades personen i fråga in igen och skulle genom frågor utleta, hvem det var. Eller också gaf man taflor och deviser eller gömde ringen eller lekte »dränka, dra i land och gå i döden» eller lät ryktet gå.

Dessemellan hade man små pratstunder, och då gjordes det upp partier mellan unga, oskyldiga individer. Och så berättades det historier. Alla de unga voro glada. Och de pratade i munnen på hvarandra och skålade med bischof