— 184 —
och punsch och skrattade och hade roligt, så att de gamla ibland tystnade utanför och hörde på.
Den ungdomen. Den ungdomen.
Ty hos lektor Hallins visste de, att de altid fingo vara i fred, och att ingen mamma eller tant skulle komma och titta i dörren för att se efter, hvad ungdomen hade för sig. Hela tiden fingo de vara för sig själfva, och när supén var serverad, behöfde de bara taga talrikarne med sig in i kabinettet, och så annekterade de en flaska champagne och behöllo den därinne. Och glädjen stod högt i tak.
Alt detta hade Ernst Hallin så hjärtans gärna velat vara med om. Och han skulle ha känt sig så belåten, bara han hade kommit så långt, att han väl setat i en vrå därinne och fått glädja sig åt de andras glädje och se på Eva Bauman. Men han kunde inte komma sig för med att gå dit. Han stod inte ut med att tänka på, att Simonson skulle sitta i rummet, på samma gång som Eva och han. Naturligtvis skulle han iakttaga dem. Naturligtvis skulle han förstå alting och fästa sina kalla ögon på dem och förstumma dem.
Ernst kastade en blick på fruntimmerna i salongen. Hans mor och fru Pegrelli hade dragit sig ut i förmaket, och alla de andra hade trängt sig tillsammans omkring divansbordet. Biskopen stod framför bordet och sade någonting, till hvilket alla lyssnade. Så bugade han sig och
