— 197 —
föraktade han skolpojken lika djupt, som skolpojken föraktade »den sabelskramlande sockerprinsen som inte dög till annat än att pussa Gabrielle».
Den enda, som inte åt, var Ernst Hallin. Han var ändå till ytterlighet nervös och förargad. Hela kvällen hade han setat och tänkt på Eva Bauman. Och ändå hade han inte kunnat komma sig för att gå ner för att få träffa henne, utan han hade hela tiden setat hos herrarna och hört Kumlander och Svartegren berätta studenthistorier.
Nu såg han henne. Hon stod ensam vid fönstret i förmaket och åt på en glace. Han tyckte, att hon såg åt det håll, där han stod, och med en plötslig kraftansträngning trängde han sig igenom skaran af ätande och drickande gäster och kom fram till henne.
»God dag, fröken,» sade han förläget: Han tyckte, att hon borde se, hur han längtat efter henne.
Men hon hälsade kyligt och brydde sig inte en gång om att ta honom i hand. Hon sög lugnt på sin glace och sade med ett tonfall, i hvilket Ernst tyckte sig kunna höra en studerad elakhet:
»Har ni haft mycket roligt i afton?»
Han såg på henne med ett par bedjande Ögon, som en hund ibland kan se på sin herre, när han på en gång vill utgrunda hans tankar och bedja godt för sig själf.
