— 204 —
väntar mig något ondt. Det kommer öfver mig, när jag vaknar. Så fort jag blir fullt vaken, skall jag veta, hvad det är. Och sedan skall det hugga sina klor i mig och pina och plåga mig och icke släppa mig. Därför måste jag försöka att somna igen, somna, så fort som möjligt. Man kan aldrig sofva för länge, när man vaknar till något ondt.
Och han slöt ögonen och borrade hufvudet ned i kudden för att somna in. Men han låg bara och lyssnade på klockan, som pickade på nattduksbordet. Det plågade honom, så att han reste sig upp och stoppade den under kuddarna för att slippa höra den.
Plötsligt stod gårdagen för honom. Hela den långa, odrägliga aftonen. Och så samtalet med Eva Bauman. Han drog täcket öfver hufvudet och vände sig åt väggen, i hopp att tankarna skulle lemna honom.
Men de lemnade honom icke. Den ena efter den andra kommo de och bultade på och ville in i hans hjärna för att oroa och plåga honom. Och - allesammans sade de honom, att han hade varit ett nöt. Ett stort, oförklarligt och oförbätterligt nöt.
Under den sista månaden hade han träffat Eva många, många gånger. Han hade mött henne, när hon kom ifrån sina pianolektioner, och han hade träffat henne nere i Selmas rum. Han hade varit ute och gått med henne och
