— 206 —
hennes andra sida. Hennes mjuka handlofvar rörde sig flitigt, när hon virkade, och hon log mot honom med sina lifliga ögon, hvilka sågo ut, som om hon aldrig i lifvet känt, hvad tvekan eller bryderi ville säga.
Han kunde inte ligga stilla längre, utan gick upp och klädde sig. Hela världen hade råkat i olag för honom, tyckte han. Och han grufvade sig vid tanken på att gå ned till familjen.
Men hur det nu var, blef han i alla fall färdigklädd. Och hur det nu var, gjorde sig hungern gällande — han hade knappast ätit något kvällen förut — och han gick ner till frukosten.
Selma satt före honom vid frukosten. Ernst lade märke till, att hon såg så trött ut, och nästan för att skingra sina tankar genom att sysselsätta sig med en annan kom han att fråga:
»Hur är det med dig?»
Selma satte med en uttråkad min mjölkglaset ifrån sig, utan att tömma det.
»Jag är så trött,» svarade hon.
Det låg något i tonen, som kom Ernst att se närmare på systern. Hon var en kraftig, litet storväxt kvinna med rikt ljust hår, stark hälsa och friska röda läppar. Endast hyn var förrädiskt skär och hvit, och händerna hade en hvithet, som såg sjuklig ut.
»Hm!» sade Ernst. Han visste icke, hvad han skulle svara: Hon såg verkligen inte kry ut. Kanske hon också gick och bar på något, som hon inte kunde berätta, inte för mor, inte för
