Den här sidan har korrekturlästs

— 19 —

Denna gång gick han uti Karolinaparken. Den var så nära till hands, och om aftnarna kände han sig mest böjd för att gå där. De stora greniga träden gjorde skymningen ännu starkare, och närheten af kyrkogården hade för honom något stämningsfullt och välgörande.

Och här gingo hans tankar friast.

Vek som han var till lynnet, och van att klema med sig själf hade han en viss förkärlek för melankolin. Och det hände, att han afnjutningslystnad sökte upp den, när den icke kom af sig själf.

I öfver en timme brukade han gå här ensam på den breda promenaden, som strök utmed kyrkogårdens stenmur. Och när han sedan kom hem, satte han sig åter vid den tända lampan och läste.

När lampan var tänd om aftnarna, kände han sig altid lugnare, än när han läste vid dagsljus. Han tvangs att sitta stilla vid boken, och de förströelsesjuka tankarne voro borta som af sig själfva. Det var så varmt och lugnt i rummet, och öfver bokens blad höjde sig röken från den enda cigarr, han brukade röka om dagen.

På de timmarna gjorde han altid sitt bästa arbete.

Men när klockan blef half åtta, reste han sig upp och iförde sig på nytt sälskapsdrägten. Nu var han trött på att läsa, nu fordrade tankarna att få syssla med något annat, nu stod