— 210 —
Ernst skulle ha haft lust att vända om. Det var inte möjligt annat än, att hon var ond på honom för hans oförlåtliga beteende kvällen förut, och han hade ingenting att anföra till sitt försvar, ingenting — utom att bekänna för henne … alt hvad som sysselsatte honom, alt. Men det kunde han ju inte. Och därför hade det varit bäst, om han fått gå. Men det gick ju inte an.
Han hörde, att hon spelade därinne. Och han grep efter en räddningsplanka.
»Fröken kanske är upptagen?» sade han till pigan.
»Det tror jag inte, men jag skall höra efter.»
»Var så god och stig in,» ropade en munter röst ifrån förmaket, och när Ernst kom på tröskeln, stod fröken Eva leende midt på golfvet och gjorde en stor bugning emot honom.
Ernst blef ytterst öfverraskad. Hon såg så skälmaktig och säker ut, inte ond ett tecken, bara glad och munter. Och vacker. Så oemotståndligt vacker. Och han stod där så oändligt tafatt och frågade bara:
»Är ni inte ond på mig?»
Hon skakade på hufvudet och skrattade, och igen såg hon så där säker ut, som om hon rådt om honom hel och hållen.
»Nej.»
»Inte ett enda smul?»
» Nej, inte ett smul.»
Eva hade lärt att förstå sig på Ernst, under den tid de känt hvarandra. Hon förstod, att
