— 212 —
Där satt han nu och såg på henne med sina klara, ljusa ögon och drog sig i skägget och skrattade för sig själf af bara belåtenhet. I början hade hon varit förlägen öfver det, sedan hade hon vant sig vid det, men nu retade det henne. Så mycket hade hon emellertid lärt sig förstå, att med våld fick hon icke veta någonting.
Ty hon hade nog försökt. Men altid misslyckats.
Hon bemödade sig därför att antaga en så likgiltig ton som möjligt, när hon frågade:
»Ni ska ju predika i öfvermorgon?»
Hade Ernst varit den mest utstuderade Don Juan, i stället för den oerfarne och med världen och kvinnohjärtat obekante unge man, som han var, kunde han dock aldrig ha uttänkt ett mera säkert sätt att vinna Eva Baumans hjärta än genom att tiga om sig själf så fullständigt, som han hade gjort. I början tyckte hon om honom, för hvad hon ansåg vara flärdfrihet. Men ju mer hans person började att sysselsätta hennes fantasi, dess ifrigare blef hon att komma honom in på lifvet. Hon ville veta, hvad det var, som gjorde honom så frånvarande ibland och andra stunder så glad, som om han vaknat upp ur en ond dröm. När hon nu kastat fram sin fråga, blef hon rädd, för hvad som skulle komma. Och hon rodnade af förskräckelse, när hon såg, hvilket intryck den gjorde på Ernst.
