— 215 —
»Hvarför?» sade hon och såg honom rätt i ögonen. »Hvarför?»
Han grep båda hennes händer och svarade sakta och lågt:
»Jo, jag ville tala med er. Men jag kan inte.»
Så släppte han henne och gick ett par gånger fram och tillbaka på golfvet.
»Jaså, ni vill veta, hvarför jag inte ville tala med er om detta,» sade han slutligen.
Han stannade ett stycke ifrån henne och talade hela tiden, utan att se på henne.
»Nåja, jag skall säga er det. Kanske kan det vara bra, att någon vet det. Jag önskar, att jag vore långt borta härifrån, att jag vore död, eller att jag aldrig funnits till. Om jag kunde somna in helt lugnt och stilla och sedan aldrig vakna. Bara sofva, sofva, utan att någon morgon grydde till en ny dag. Det önskar jag. Alting, hällre än att stå på predikstolen om söndag och ljuga för folket.»
»Ljuga?»
Hon såg spändt på honom.
»Tror ni då inte?»
»Jag vet inte,» svarade han dröjande. »Ibland tror jag, och ibland tror jag inte. Hvad vet jag? Jag har ju aldrig hunnit med att lefva. Jag har läst och läst och läst. Och så föreslog mig min far, att jag skulle bli prest. Och jag såg, att min mor var så glad åt det. Så beslöt jag
