— 217 —
Han slog plötsligt om, gick fram mot henne och tog hennes hand.
»Det var snällt af er, att ni narrade mig att tala,» sade han. »Nu tror jag, det är bäst, att jag går.»
Hon höll kvar hans hand med bägge sina, och Ernst förvånades öfver, hur alvarsamt det uttryck var, som kommit i hennes ansigte.
»Ni får inte gå på det sättet,» sade hon. »Hur kan ni låta sådana betänkligheter bestämma er? Vore det jag! Jag skulle inte tveka en minut. Att ni inte har tänkt nog mycket förr! Är det ett skäl för er att inte tänka nu häller? Det får ni inte. Hör ni, ni får det inte.»
Han drog tillbaka sin hand och gick mot dörren.
»Gör inte min väg tyngre, än hvad den är förut,» mumlade han.
»Det är en låghet, ni tänker begå,» sade hon plötsligt med darrande läppar. »En låghet, som kommer att hämna sig i hela ert lif. »
Han vände sig plötsligt om, och hans ton lät retlig.
»Hvad har ni för rätt att tala så till mig?» sade han. »Och hvem har lärt er att tänka så klart och tala så säkert? Er far är ju prest, liksom jag tänker bli. Vet ni så visst, hvad han tror eller inte?»
Hon såg stolt på honom.
»Det hör inte hit,» sade hon. »Men rätten att tala har ni gifvit mig själf. Och vill ni veta,
