— 218 —
hvem som har lärt mig att tänka, så är det er syster. Hon är äldre än jag, och af henne har jaglärt mig, hvad jag sagt er nu.»
Ernst stod en stund eftertänksam: Selma? Återigen Selma.
»Tror hon då så visst?» sade han.
»Nej,» svarade Eva. Och det flög ett drag af ironi öfver hennes ansigte. »Hon tror icke. Men hon erkänner det.»
»Hvad säger ni?»
Det var en upptäckt, som nästan tillintetgjorde honom. Han hade en syster, som inte trodde. Ensam hade hon kämpat sig fram till det erkännande, som han ryggade tillbaka för. Och denna syster var en främmande för honom. Han hade försummat henne, och nu kunde hon icke hjälpa honom.
Han gick fram emot Eva och tog hennes hand igen.
»Farväl,» sade han. »Jag måste gå hem. Tänk inte alt för illa om mig. Gör ni det?» tillade han.
Hon skakade på hufvudet.
»Nej. Ni är svag,» sade hon.
»Ja,» sade han stillsamt. »Jag är svag.»
När Ernst gått, gick Eva länge fram och åter för att få bugt med tårarna, som ville bryta fram.
Men Ernst gick med snabba steg hem. Tankarna brötos inom honom och han kände blot en sak klart: att han måste vinna ro för att gå
