— 222 —
tid att fördjupa sig i sina älskade klassiska författare. Med pipan tänd skulle han kunnat sitta de långa eftermiddagarna i sin väl ombonade studentkammare och i landtligt lugn lefva den gamla studietiden om igen, ända till dess att döden kallade honom till sina fäder. Nu skulle han på gamla dagar endast få glädja sig åt sin son, och med känslan af denna fadersglädje blandade sig helt oförtänkt en suck öfver hans eget lif.
Tänk, att han hade kunnat få lefva i ro för alla pänningsorger, om han blott förstått att ställa sig väl. Tänk.
Och adjunktens ögon voro fuktiga, när han: höjde dem och skyggt såg ut öfver församlingen för att se, hvad man tänkte om sonen.
Då kände han vid sidan af sig en hand, som famlade efter hans, och han tryckte denna hand och nickade rördt mot sin hustru, som såg upp mot honom öfver näsduken, som hon höll tryckt mot sitt ansigte för att återhålla snyftningarna. Och han kände sig tacksam mot denna sträfsamma hand, hvilken arbetat så troget och uthålligt, och som aldrig glömde att söka hans. Han hostade litet, tryckte sin hustrus hand tillbaka och tog af sig glasögonen för att få torka sina ögon. Sedan putsade han högljudt sin näsa och såg sig omkring med klara ögon.
Fru Hallin böjde sig ned i bänken, så fort predikan var slut, och gaf sina tårar fritt lopp. Hon bad alla bönerna efter predikan med sonen,
