— 228 —
Han satte sig och gjorde en rörelse med handen, som innebar en uppmaning åt den andre att taga plats.
»Det var en sats i kandidatens predikan, som i förstone oroade mig,» började biskopen. »Det var, när kandidaten talade om de fordringar, man har att ställa på ärligheten hos Herrans tjänare. Kandidaten var sträng, ungdomen är altid sträng, och det skadar inte att vara det, bara man är det på det rätta sättet. ’Man bör’, sade kandidaten, ’innan man beslutar sig för att blifva en guds ords förkunnare, betänka sig noga, om" man älskar Herran mer än desse’. Och med ’desse’menade då kandidaten andra människor. Detta är rätt sagdt. Men hvad det gäller i dessa tider, är att icke skrämma människorna bort från kyrkan och dess tjänst. Och det skulle till exempel vara en öfverdrifven samvetsgranhet, om en ung man, som ville ägna sig åt Herrans kall, afstode därifrån, därför att han i sin ungdom ej kände sig så säker i sin tro, att han utan betänkligheter kunde svära presteden. Tro mig, herr kandidat, det fins många, hvilka nu tillhöra kyrkans yppersta, som med fruktan och bäfvan trädt in i kyrkans tjänst. Men det är en stor sak att veta, att Herren styrker dem, som honom tjäna.»
Ernst kände sig så jämmerligen förkrossad och liten, där han satt. Det föreföll honom, som om biskopen ändå anat sig till något af alt det, som sysselsatte hans tankar, och när han
