— 249 —
tider satt en bror till min farfar som prest där i socknen ända till sin död.»
Ernst suckade. Det irriterade honom altid, när adjunkten talade om slägten, denna förfärliga slägt, hvilken kräfde honom som offer. Och en oförklarlig ångest bemäktigade sig honom.
»Är det långt kvar?» frågade han.
»Det är en knapp fjärdingsväg,» svarades det från kuskbocken.
En knapp fjärdingsväg! Femton minuter! Femton fattiga minuter! När de minuterna voro förflutna, skulle de vara framme. Och det rann honom plötsligt i minnet, att han för några dagar sedan beslutat, att nu på den länga vägen, när han hade så god tid, nu skulle han tala öppet vid sin far och bekänna för honom. Han såg ut åt sin sida på vagnen. Och han kände, att kraften felades honom. Nu var tiden förbi. Ett stort åkerfält med grön höstråg, omgifvet af skog, låg framför honom.
»Det här hör troligtvis till prestgården. Jag ser en stor röd bygnad där borta mellan träden,» sade fadern.
Ernst såg ditåt, och i detsamma hörde han ett väldigt hundskall. Vagnen körde in genom ett par öppna grindar, som hörde till ett grönt rutstaket, och stannade framför trappan vid ett rödmåladt, tvåvånings trähus med hvita knutar och fönsterposter. På tröskeln stod en liten rödbrusig gubbe med filthatt på hufvudet och hälsade på dem. Hundarna tystnade genast.
