— 254 —
försvann äfven han bakom samma flygelbygning, fast åt motsatt håll.
Den öfvergifna rapphönstiken och den stora gårdvaren lågo ensamma kvar på den sandiga gårdsplanen.
Gårdvaren lyfte sakta på hufvudet och såg sig omkring. Han morrade, borsten reste sig längs utefter hans kraftiga rygg, och med majestätiska steg försvann också han bakom flygeln, åt samma sida som honan.
Ernst väntade med en viss spänning att få höra ett förfärligt oväsen afbryta den plågsamma tystnaden.
Men det blef icke något väsen. Rapphönshunden och den stora tiken kommo slokörade tillbaka från hvar sin sida af flygeln och lade sig på sina gamla platser i sanden, gäspade och sågo ut i rymden, som om de aldrig haft annat än de oskyldigaste afsigter i världen.
Sist kom den stora gårdvaren, ensam och majestätisk, och lade sig på sin plats nedanför flygeltrappan. Han lyfte på hufvudet och morrade ännu en gång åt rapphönshunden. Så lade sig borsten på hans rygg, hufvudet sjönk ned mellan de väldiga framtassarna, och ögonen slöto sig.
Ernst undertryckte ett skratt.
»Slås de aldrig?» sade han och rodnade själf öfver sin barnsliga fråga.
»Nej,» sade prosten och skakade på hufvudet. »De slås aldrig.»
