— 256 —
Man åt mycket och talade litet. Talrikarna sattes fram och togos bort, faten buros omkring, och dryckerna slogos i glasen. Varsamt och försigtigt rörde sig flickan med det vattenkammade håret och den släta klädningen omkring bordet. Men ingen skrattade, och ingen skålade med sina grannar. Hvar och en drack sitt glas, som han åt sin mat, utan att tyckas ägna en tanke åt de andra.
Då och då hördes blott prostens eller prost- innans röst, som uppmanade någon af gästerna att äta mer.
Efter middagen försvann prosten på en timma, och gästerna blefvo ensamma med fruntimren, till dess att kaffet bars in.
»Samuel är så van vid sin middagslur,» sade prostinnan urskuldande. »Han säger, att den hjälper under matsmältningen.»
Och aftonen släpade sig fram långsamt och enformigt. Herrarna gingo in i prostens rum för att röka cigarr efter kaffet. Och sedan skulle Amélie sjunga. »Lilla Amélie sjunger riktigt snällt», sade prostinnan. Hon sjöng Heines passionerade sånger med Schumanns musik, och hon sjöng dem uttryckslöst och rent, utan att veta, hvad hon sjöng. Prosten och prostinnan hörde andäktigt på. Prosten höll händerna sammanknäppta.
»Im wunderschönen Monat Mai».
»Ja, ja. Musiken är en härlig guds gåfva.»
